paseo

Ah oj, tänker du säkert.
MEN JA DET ÄR OJ att jag klarade av att gå på stan själv.
Jag är stolt över mig själv.
Men jag ska inte ljuga, det var jättejobbigt.
Jag gick bakom åhléns och grät, för det är så djävla hemskt att vara ensam sådär.
Men man måste ju lära sig, nästa år tänker jag dra till Norrköping, hur gör jag där innan jag hittat vänner osv?
Jag måååste övervinna denna sociala rädsla.
Innan jag gick ner på stan packade jag ner mina Atarax, de är ändå en säkerhet,
men jag har inte tagit de på evigheter så jag hade blivit bra besviken på mig själv om jag hade varit tvungen att ta en för att gå på stan.

Men förstå hur det är, försök.
Försök förstå känslan av att hjärtat springer iväg i 2000km/h,
att man mår illa och vill kräkas, man vill lägga sig ner och bli medvetslös ett tag.
Hela kroppen beter sig konstigt och det känns som om man närsomhelst ramlar ihop.

Det här är jag. Välkommen till min vardag.

Jag skulle ner på stan och köpa en tavla, vitaminer, strumpor och salva till tatueringen.
Och det här tog väl egentligen inte lång tid att fixa, men nu är jag jättetrött och behöver vila efter alla intryck och känslor. Haha, ibland känner jag mig faktiskt töntig, jag avundar alla som kan gå på stan utan de här känslorna.
Jag vill kasta bort de där känslorna långt bort och aldrig mer uppleva de igen.

Pusss på alla som läser i alla fall.